Att lida igenom en lycklig period. Ja, det var vad vi på tretti-fyrtitalet fick lära oss. Någon gammal teori sade att man absolut inte fick glädjas fullt ut för dagens lycka, för då skulle "fallet" bli till katastrof när den bakom knuten lurande olyckan kom över en.

Resultat, en ständig ångest för kommande olycka.

En period, när alla barnen åkte runt med bil på nätterna, blev det omöjligt för mej att sova.  Mina ambulansår och övrigt erfarenhet, sade mej att en olycka måste hända. Bara när och vem var vad jag inte visste.

Jag gjorde ett uppgör med mej själv, att vila hjärnan, tills olyckan hänt, då jag behövde krafterna.

Nu har jag vilat hjärnan i mer än tjugo år och alla barnen lever ännu.

Mitt råd måste vara, ta motgången när den kommer och le till dess.

Eskil.