Som de flesta vet, ådrog jag mig en allvarlig lungsjukdom.

Det närmar sig sju år, sedan jag första gången kom in akut på Visby lasarett.

Sedan dess, har jag varje minut arbetat för att få in luft och detta har så småningom blivit en van känsla.

I dag på morgonen vaknade jag av en befriande känsla av att andas utan motstånd. Irrirerad av att det nog var morgon, tände jag ljuset och såg att klockan endast var fyra.

Fyra härliga timmar i avslappnat välmående, -- vilken känsla av salighet.

Så kommer tankarna, i mer än sjuttio år, fanns ingen svårighet att få luft, när kände jag tacksamhet för den förmånen?

Måste man leva med svårt handikapp i sju år, för att inse, en enda förmån vi föds med.                                              
                                                  När kände du tacksahet för att du lätt kan andas?