Att lida igenom en lycklig period. Ja, det var vad vi på tretti-fyrtitalet fick lära oss. Någon gammal teori sade att man absolut inte fick glädjas fullt ut för dagens lycka, för då skulle "fallet" bli till katastrof när den bakom knuten lurande olyckan kom över en.

Resultat, en ständig ångest för kommande olycka.

En period, när alla barnen åkte runt med bil på nätterna, blev det omöjligt för mej att sova.  Mina ambulansår och övrigt erfarenhet, sade mej att en olycka måste hända. Bara när och vem var vad jag inte visste.

Jag gjorde ett uppgör med mej själv, att vila hjärnan, tills olyckan hänt, då jag behövde krafterna.

Nu har jag vilat hjärnan i mer än tjugo år och alla barnen lever ännu.

Mitt råd måste vara, ta motgången när den kommer och le till dess.

Eskil.  

Som de flesta vet, ådrog jag mig en allvarlig lungsjukdom.

Det närmar sig sju år, sedan jag första gången kom in akut på Visby lasarett.

Sedan dess, har jag varje minut arbetat för att få in luft och detta har så småningom blivit en van känsla.

I dag på morgonen vaknade jag av en befriande känsla av att andas utan motstånd. Irrirerad av att det nog var morgon, tände jag ljuset och såg att klockan endast var fyra.

Fyra härliga timmar i avslappnat välmående, -- vilken känsla av salighet.

Så kommer tankarna, i mer än sjuttio år, fanns ingen svårighet att få luft, när kände jag tacksamhet för den förmånen?

Måste man leva med svårt handikapp i sju år, för att inse, en enda förmån vi föds med.                                              
                                                  När kände du tacksahet för att du lätt kan andas? 

Både Monica och Linda har otroligt viktiga budskap i sina inlägg.

Om vi tar Monicas tankar om påverkan, eller styrning från andra människor, om det nu gäller skvaller eller goda råd, kan det verkligen fördärva eller skapa osäkerhet om de läggs på fel sätt. Ibland kan man undra, varför man har egna drömmar och strävanden, när det ändå är andras åsikter som gäller.

Linda: Där finns ett otroligt intressant exempel. Du skulle inte vilja för allt i världen mista något av dina "stressprojekt". Som gamling har jag fått känslan av att vi har så svårt att skilja mellan, uppgifter som tvingas på oss utifrån och som vifår inifrån.

Teres Nyström ifrågasatte, är jag en bra mor. Jag skulle verkligen vilja veta från vilken synvinkel. Är det vad omgivningen, eller vad hon känner för sitt barn.

Givetvis är det sressigt att bara mata, tvätta och sköta ett hem med barn, men "vilken investering". Jag tror att det är viktigt att fråga sig själv om det känns meningsfullt. Och det gör det.

Hade inte jag mina barn idag, vet jag inte hur jag skulle orka.

Själv har jag ibland måst "bryta igång" när det gällt ex. utryckning för jobbet nattetid. Men aldrig när det gällt familj, eller mycket nära vänner. Varför?

Det skulle vara fantastiskt om det gick att leva i dagen och känna med den fasit gamlingen har. Vi pensionärer sitter gärna och resonerar över livet som gått, men bara med varann, för vi förstår varann så bra. Till vilken nytta?

Eskil  

Det var ju bättre förr, så hör man ofta. Kanske ändå att en närmare analys , kan vara av värde. Naturligtvis finns det både + och - i varje tillvaro.

Allting var ju enklare för 75 år sedan. Samtidigt var alla mer direkt ansvariga för sin tillvaro.

För att komma till hur dagen såg ut, måste man tänka till om vad som fanns att tillgå. Radio,- TV,- Elektriska apparater,- sparsamt med lampor( högst 3x15 watt pr hushål),- bilar,-motorcyklar,- alla former av värmeanläggningar,- fabrikstillverkade kläde fanns inte,- (mat,-smör,-mjölk, var gårdens), kort sagt allt var vad gården gav. Vägen var en stenig skgsväg, som vintertid var upptrampad av hästtransporter.

INGA FÖRDELAR DÅ.

Jomenvisst. Som barn fick man vara och leka, så mycket man ville med djuren i ladugården. Rida på hästen ( Om än barbacka). Tämja oxen att dra hölasset,- leka med getkillingen-småkalvarna,och allmänt undgås med djur.

Fråm fem års ålder, delta i dagssysslorna och därmed vara delaktig i hemmet.

Skidorna vid dörren, klara till utfärder i månskenskvällar.

Sitta hopkurad i något hörn och lyssna til de mest utbroderade historir om både naturliga och övernaturliga upplevelser.

Romantiskt, eller hur. Ja, det är ju så när man minns, men visst var mycket tungt. Och hur präglade den tillvaron den livssyn jag har idag? Det är väl det intressanta i hela resonemanget.

Det har hela tiden varit "ett omtänkande", för att kunna se och i någon mån förstå vad som hänt mellan det "egenansvariga" samhället och fram till en samhällsform där samället bestämmer villkoren.

 För att komma "någon vart", måste jag dela upp tillvaron i olika mål, för jämförelse. Det är mest för att själv "reda ut begreppen" men om någon orkar läsa och ge kommentarer, är det kul. Jag har ju inte fostrats i det nutida samhället och kan således bara gissa hur det är.

Nästa inlägg, tänkte jag titta litet på hur man känner inför dagshändelser.

Eskil

När man kommer upp i mogen ålder, d.v.s 80+, har man mycket fasit att tänka över.

Om jag skulle börja om från början (känns jobbigt i dagsläget) hur skulle jag då leva? Just detta att leva livet, är ju inget man avgör själv, så man får vara glad om man får besämma en del av innehållet.

Tyvärr påverkas man av en del allvetare, som vet bäst hur just du ska förfoga över dina levnadsår. Men granska noga, så finner du att de goda råden, ger kosing, just till "förståsigpåarna". Naturligtvis passar inte samma mall alla.

En del saker, har jag aldrig förstått, vad det kan ge, men det är just jag och inget att påstå som riktvärde.

Visst vet jag vad som gett mej valuta och vad jag inte fått ut något av, men det är inte så tvär-enkelt att berätta. Jag tänkte mej att ta upp en serie med granskning, hur mitt liv blev- varför och vad det gett mej.

Det får börja med nästa inlägg.  

Undervisning i skolan var 6 år. Svenska språket var ett mycket viktigt ämne.

I dag är svenskan som  språk en rätt oviktig kunskap. Man kan som, vad jag känner, enda land få medborgarskap utan minsta kunskap i svenska.

När vi nu skulle få engelska  i stor omfattning som komunikationsspråk,

varför har vi äldre svenskar inte kunnat få kompletterande undervisning i språket.

Utan engelsk språkkunskap, är man mera handikappad än vad folk tänker på. Det är inte bara musik som kräver engelsk språkkunskap. Försök bara installera ett program i din dator utan engelskunskap!

Man borde vara utlänning för att åtnjuta tolerans.  

En dag när jag jobbade med justering av skidlift, kom en ca. sextioårig man och frågade om där var öppet för slalomåk.

När jag berätta sammanhangen och lovat att han fick åka på egen risk allmedan liften var igång.

När jobbet var klart gick jag in i skidstugan för att fika och som mannen också kom ,bjöd jag på kaffe och frågade sedan, varför det var så viktigt att åka. Han berättade att han varit resande och på fritid brukat åka i backarna. Nu hade han fått Leverkanser och hade nån månad att orka vara i gång. Han hade hittat tröst i en dikt, som han läste upp utantill och vad jag tog fasta på var slutet på varje vers som lydde "Det är inte längden liv, det är mängden liv som räknas:

Vi kom in på hur det var förr, uttryck som använd i många osakliga sammanhang.

Enda värde med livshistoria är väl att jämföra och lära, något som jag tror är den stora meningen med livet.

Framställ tillvaron i den obekväma "gårdagen" så är det hela tiden hur vi upplever dagen som avgör hur vi har det. Att ha, eller få allt man önskar sej

betyder inte lycka. Men att ha vänner och känna sej omtyckt skapar lyckokänsla. Jag har sett alltför många "ekonomiskt oberoende" vårdas för psykiska bekymmer och många fattiga som allt lett och varit glada.